Det här är berättelsen om en sten med fotavtrycks äventyr. Jag hade senare en utställning om den på Öckerö bibliotek (tillhör en ö-grupp som ligger utanför Göteborg) och det här är texten som tillhörde denna. Det skrevs också en artikel om utställningen i det lokala bladet vilken du kan läsa här.

September 2001:

För lite mer än ett år sedan placerade jag ut en sten i ett stenröse i Ersdalen på Hönö. Stenen hade jag forslat ända från Gerlesborgs stenverkstad där jag hade formgivit den. Det speciella med den här stenen var att den hade avtryck från mina fötter, annars såg den ut ungefär som alla andra stenar som var formade av naturen.

Min tanke var att den inte skulle ligga alltför synligt utan att bara de som tog sig tid att vandra i bergen skulle få se den. När de gick där i röset och valde vilka stenar de skulle gå på, bara plötsligt skulle få syn på den. Meningen var att man skulle pröva sina egna fötter i avtrycken och se utsikten från samma vinkel som jag. Möjligheten att kunna se något ur någon annans synvinkel. Stenen var också en markering om att någon varit där, något som är väldigt grundläggande för oss människor. Se bara på de gamla grottmålningarna och dagens klotter. Markeringen om jag varit där känns speciellt viktigt för mig eftersom jag inte bara varit i stenröset tidigare, utan dessutom levt mina första nitton år på Hönö.


Det går att väva in nästan hur mycket som helst, mycket tror jag beror på att stenen är så grundläggande i sitt uttryck, men meningen har nog mest varit att den också skulle vara lite av ett mysterium. Att den skulle väcka tankar som t.ex. hur den kommit dit, vem som gjort det, när det hände osv. Därför lät jag stenen ligga där i röset ett helt år utan att berätta om det, mer än för mina närmaste. Så när jag ett år senare skulle offentliggöra det hela skulle det räta ut ett och annat frågetecken. Detta var min tanke.

Nu när jag har facit i hand kan jag säga att det inte riktigt blev vad jag trodde (såsom det ju för det mesta är), det blev på något sätt mycket bättre. Det värsta som kunde hänt var att ingen hade sett stenen, men istället tyckte någon så mycket om den att de tagit den hem till sig.

Jag gick ut till stenröset lite då och då under året och kollade till stenen för att se så att allt var okej. Redan då började jag ana att någon hade fått syn på den eftersom jag redan under en av de första turerna inte kunde hitta den. Men med vana ögon för just min sten hittade jag den gömd bland de andra tusentals stenarna, vänd uppochned i en bergskreva. Jag fick putta den tillbaka till sin ursprungsplats en bit längre ner, den var alldeles för tung för att bäras.

Stenen flyttad till skreva

Svårigheten när jag valde ut stenen i Gerlesborg var bland annat att den inte fick vara för tung men samtidigt inte för lätt. Den skulle kunna gå att transportera samtidigt som den inte fick vara för lätt för andra att ta därifrån. Därför blev det att mellanting. Jag tänkte att det inte skulle vara någon som skulle orka kånka den därifrån med tanke på arbetet jag hade haft för att kånka den dit (jag och min far använde en skottkärra och vrakved som vi körde den på över röset).
akvarell över utsikten från stenen Någon gång senare när jag var där för att titta till stenen var den borta igen! Så jag fick åter igen påbörja mitt letande bland en väldig massa andra stenar och hittade den i en skreva mellan två berg, också denna gång uppochned. Men nu var det mycket svårare att få den tillbaka igen eftersom jag var tvungen att lyfta den upp ur skrevan för att sen baxa den till sin plats.

Jag trodde första gången att personen som hade flyttat den skulle förstå att det var meningen att den skulle ligga där den låg förut. Men icke. Om det nu var samma person, det kunde jag ju inte veta. Vad jag däremot visste var att stenen nu låg på ett ställe som var mycket svårare att flytta den ifrån. Så jag fick låta den ligga kvar för att leta reda på någon som kunde hjälpa mig flytta den tillbaka.

Jag funderade också över om jag skulle låta gjuta fast stenen med betong så att den omöjligen skulle kunna flyttas, men jag lade ner den idén eftersom jag ville att den skulle vara som alla andra stenar så mycket som möjligt.

När jag kom tillbaka för att flytta stenen nästa gång så var den omöjlig att hitta. Och den här gången var den inte bara gömd utan verkligen borta. Jag blev arg över att någon hade tagit den när det inte var så lång tid kvar till offentliggörandet. Dessutom tyckte jag det kändes tråkigt att någon hade stenen bara för sig själv, när den kunde vara till glädje för så många andra. Jag funderade länge på hur jag skulle lösa det här. Skulle jag sätta ut en annons? Skulle jag bara låta det vara? Jag bestämde mig tillslut för att göra en ny sten med fotavtryck. Det skulle inte vara som det första men det kändes viktigt att det fanns något där.

När jag fått uppdraget att skriva om utställningen i det lokala bladet och texten hade publicerats löstes mysteriet med stenens försvinnande. Jag fick reda på att den numera låg på Fiskemuseet på Hönö. Den hade hamnat där på grund av att en man hade tagit hem stenen eftersom han hade fått ett särskilt känslomässigt förhållande till den. Men att han senare börjat fundera över dess ursprung och lämnat stenen till Fiskemuseet (ett museum för betydelsefulla saker för öarna i kommunen). Detta är ungefär vad jag har fått reda på, men jag tror att den här delen bäst berättas av honom själv.

Så nu efter att om och men har denna sten hamnat på Öckerö bibliotek efter att ha rest runt ovanligt mycket för att vara en sten.


Tillägg
: Under utställningen såldes stenen till ett par boendes på Öckerö. Så nu finns stenen i deras trädgård. Däremot ligger sten nummer två fortfarande kvar i stenröset, mig veterligen, så den går att besöka om man så vill. Karta dit hittar du här.

Jousette Carlsson

Orginalstenen